Stretch mot stagnation?

Vissa organisationer är som färska gummiband, det går att tänja och sträcka nästan hur långt som helst utan att de brister. Andra är som gummiband som legat för länge i solen drar man bara lite i dem så går de sönder och pulveriseras. Hur är det med skolan hur långt kan man sträcka det gummibandet innan det brister?

Mossa GTI från Nelson garden får mossan att svartna!

Tänk om det fanns ett medel liknande "Mossa GTI" för att få förändringsrädsla att svartna! Då skulle jag spruta detta medel på alla rektorer, alla lärare, alla politiker, alla föräldrar, alla förståsigpåare och alla tyckare!

Och nu så ska vi sjunga rektorernas klagan också

Allvarligt är att det är svårt att rekrytera rektorer men frågan är om det blir mer attraktivt om vi ska läsa klagovisan om stulna falukorvar i tidningen chef?

Får man älska sitt arbete?

Får man tycka att arbetet är det roligaste som finns? Får man känna arbetsglädje och lust varenda dag? Får man tycka att det är spännande och utmanande? Får man tycka att det man gör är viktigt? Ibland känns det inte så, i alla fall inte om man är lärare... Om man tycker om att ägna tid att skapa relationer med elever och deras familjer, om man älskar att undervisa med allt som hör därtill, är man då illojal och underlig? Har inte alla rätt till arbetsglädje och få känna stolthet över sitt jobb? Även om man är lärare???

Det finns två sorters människor!

Det som är nyfikna och som möter framtiden med ett leende. De är nyfikna på omgivningen, samhällsutvecklingen, sina medmänniskor och alla möjligheter livet har att erbjuda. Ibland kör dessa människor i diket men då kravlar dom upp och fortsätter sin spännande färd genom livet. Dessa människor bidrar till att civilisationen utvecklas, demokratiska strukturer byggs upp och de skapar dessutom glädje för sin omgivning. När de dör sker det med ett leende och tacksamhet för allt de varit med om och en viss frustration över att de borde vågat mer.

De som tyckte allt var bättre förr. De är rädda för att förändras och vill att allt ska vara som det alltid varit. Dom hinner ingenting, vädret är alltid dåligt, grannen har det bättre och är snyggare. Alla andra tjänar mer än jag. Det är människor som semestrar på samma plats år efter år för det är så tryggt. Det är människor som motar framtiden med att argumentera mot förändringar genom att säga att : "det har vi redan provat och det fungerade inte". Dessa människor kör aldrig i diket. Dom rullar sakta på den breda motorvägen. Dessa människor kommer dö med en känsla av att de skulle vågat mer och att de skulle provat fler saker och utmanat sig själv.

Vem är du?

Att sitta fast i en roll man inte kan ta sig ur

Igår hände det på riktigt. Björn Ranelid visade på ett tydligare sätt än han gjort tidigare att han är en pajas. Jag tycker på fullt allvar synd om den arme mannen som lyckats gör sig själv till en nationell driftkucku. Jag håller dessutom dig, ja just det, du som läser detta och som tittade på galenskaperna igår ansvarig för  att den  förnedring han utsätter sig själv för får fortsätta. Om en tioåring spelar pajas på skolgården och springer runt i kalsongerna så är genast de vuxna där och tillrättavisar. Om en kollega glömt att dra upp gylfen så är vi genast där och gör personen uppmärksam på det så att han/hon inte ska behöva skämmas. Det finns en mängd sådana situationer i vår vardag där vi hjälper varandra varsamt för att inte framstå som clowner. DET GÖR DU INTE NÄR DET GÄLLER BJÖRN RANELID. Här skrattar du åt självförnedringen.
Jag tror vi alla kan minnas när vi var på vår första återträff med vår gammla klass. Det gick snabbt att hamna tillbaka i den roll man hade i gruppen. Ganska många hamnade i roller vi inte ville vara i. Precis så är det med Björn Ranelid. Han har hamnat i en roll han inte kan ta sig ur och du, inklusive svenska folket röstar kvar honom i den rollen! DU BORDE SKÄMMAS!
Låt oss hjälpas åt så Björn kan bli fri från sin roll, ty han klarar det inte själv.
Tack för ordet!!!!!

I huvudet på en lärare......

Hur kan det vara så att jag efter 10 år som lärare känner mig sämre än någonsin? Eller nej, jag känner mig inte sämre, men jag känner att jag inte räcker till, inte hinner med. Jag är inte är tillräckligt tydlig, har inte tillräckligt roliga och intressanta lektion, hinner inte läsa in det material vi arbetar med för de som har svårt att läsa, hinner inte med att ta fram annat material till de som inte kan arbeta självständigt, hinner inte med att ge personlig och utvecklande feedback till 100 elever i tre ämnen, hinner inte med att hålla mig uppdaterad inom den nya forskningen, hinner inte skriva klart levande och fungerande åtgärdsprogram. Ja, jag är inte tillräckligt effektiv helt enkelt. Att eleverna gillar mig, känner att de lär sig mycket och att föräldrar och mina chefer är nöjda spelar ingen roll när stressen hänger över mig. Stressen och känslan av att vara otillräcklig tar bort det roliga i att vara lärare. Jag älskar egentligen mitt jobb och korta stunder känner jag denna lycka tillsammans med eleverna i klassrummet, men det är alltför sällan numera. Vems fel är det? Jag vet inte. Hade man vetat det hade det varit enkelt. Jag förutsätter, och vet, att de allra flesta som arbetar inom skolan vill allas väl, men någonting har gått snett. Riktigt snett......och det gör mig arg!!!!