Får man älska sitt arbete?

Får man tycka att arbetet är det roligaste som finns? Får man känna arbetsglädje och lust varenda dag? Får man tycka att det är spännande och utmanande? Får man tycka att det man gör är viktigt? Ibland känns det inte så, i alla fall inte om man är lärare... Om man tycker om att ägna tid att skapa relationer med elever och deras familjer, om man älskar att undervisa med allt som hör därtill, är man då illojal och underlig? Har inte alla rätt till arbetsglädje och få känna stolthet över sitt jobb? Även om man är lärare???

Det finns två sorters människor!

Det som är nyfikna och som möter framtiden med ett leende. De är nyfikna på omgivningen, samhällsutvecklingen, sina medmänniskor och alla möjligheter livet har att erbjuda. Ibland kör dessa människor i diket men då kravlar dom upp och fortsätter sin spännande färd genom livet. Dessa människor bidrar till att civilisationen utvecklas, demokratiska strukturer byggs upp och de skapar dessutom glädje för sin omgivning. När de dör sker det med ett leende och tacksamhet för allt de varit med om och en viss frustration över att de borde vågat mer.

De som tyckte allt var bättre förr. De är rädda för att förändras och vill att allt ska vara som det alltid varit. Dom hinner ingenting, vädret är alltid dåligt, grannen har det bättre och är snyggare. Alla andra tjänar mer än jag. Det är människor som semestrar på samma plats år efter år för det är så tryggt. Det är människor som motar framtiden med att argumentera mot förändringar genom att säga att : "det har vi redan provat och det fungerade inte". Dessa människor kör aldrig i diket. Dom rullar sakta på den breda motorvägen. Dessa människor kommer dö med en känsla av att de skulle vågat mer och att de skulle provat fler saker och utmanat sig själv.

Vem är du?

Att sitta fast i en roll man inte kan ta sig ur

Igår hände det på riktigt. Björn Ranelid visade på ett tydligare sätt än han gjort tidigare att han är en pajas. Jag tycker på fullt allvar synd om den arme mannen som lyckats gör sig själv till en nationell driftkucku. Jag håller dessutom dig, ja just det, du som läser detta och som tittade på galenskaperna igår ansvarig för  att den  förnedring han utsätter sig själv för får fortsätta. Om en tioåring spelar pajas på skolgården och springer runt i kalsongerna så är genast de vuxna där och tillrättavisar. Om en kollega glömt att dra upp gylfen så är vi genast där och gör personen uppmärksam på det så att han/hon inte ska behöva skämmas. Det finns en mängd sådana situationer i vår vardag där vi hjälper varandra varsamt för att inte framstå som clowner. DET GÖR DU INTE NÄR DET GÄLLER BJÖRN RANELID. Här skrattar du åt självförnedringen.
Jag tror vi alla kan minnas när vi var på vår första återträff med vår gammla klass. Det gick snabbt att hamna tillbaka i den roll man hade i gruppen. Ganska många hamnade i roller vi inte ville vara i. Precis så är det med Björn Ranelid. Han har hamnat i en roll han inte kan ta sig ur och du, inklusive svenska folket röstar kvar honom i den rollen! DU BORDE SKÄMMAS!
Låt oss hjälpas åt så Björn kan bli fri från sin roll, ty han klarar det inte själv.
Tack för ordet!!!!!

I huvudet på en lärare......

Hur kan det vara så att jag efter 10 år som lärare känner mig sämre än någonsin? Eller nej, jag känner mig inte sämre, men jag känner att jag inte räcker till, inte hinner med. Jag är inte är tillräckligt tydlig, har inte tillräckligt roliga och intressanta lektion, hinner inte läsa in det material vi arbetar med för de som har svårt att läsa, hinner inte med att ta fram annat material till de som inte kan arbeta självständigt, hinner inte med att ge personlig och utvecklande feedback till 100 elever i tre ämnen, hinner inte med att hålla mig uppdaterad inom den nya forskningen, hinner inte skriva klart levande och fungerande åtgärdsprogram. Ja, jag är inte tillräckligt effektiv helt enkelt. Att eleverna gillar mig, känner att de lär sig mycket och att föräldrar och mina chefer är nöjda spelar ingen roll när stressen hänger över mig. Stressen och känslan av att vara otillräcklig tar bort det roliga i att vara lärare. Jag älskar egentligen mitt jobb och korta stunder känner jag denna lycka tillsammans med eleverna i klassrummet, men det är alltför sällan numera. Vems fel är det? Jag vet inte. Hade man vetat det hade det varit enkelt. Jag förutsätter, och vet, att de allra flesta som arbetar inom skolan vill allas väl, men någonting har gått snett. Riktigt snett......och det gör mig arg!!!!

Tjuvlyssnat

En rektor låt oss kalla henne M gör klassrumsbesök, planerade, överenskomna sådana.Inplanerat är också en stund av gemensam uppföljning och analys efteråt tillsammans med den undervisande läraren . M lämnar kontoret och ger sig ut i "verksamhet". Hon möter verkligheten i form av oförberedda lärare, lärare som kommer för sent, lärare som är oengagerade, som inte har med sig material för lektionen. Hon vistas på lektioner som är mer sövande än eter, hon möter elever som inget förstår och inget kan och hon möter lärare som inte bryr sig. Efter en dags besök i "verkligheten" slinker M in på det egna kontoret, hon stänger dörren noga om sig och sjunker ihop i förtvivlan över skrivbordet med en ljudlig suck av frustration utbrister hon "å den här skiten är jag ansvarig för!!!!"

Köp broddar till Folkpartiet

Nu har la änna folkpartiet kört i diket fullständigt! Major Björklund hukar av rädsla för den lede fienden i öster. Nu har han suttit på parmiddag i Stockholm och förfasat sig över den stora björnen i öst!
Resultat:
* Beväpna och mobilisera alla gotlänningar
* Placera fler svenska förband på Gotland
* Tillåt Nato att placera ut kärnvapen i Sverige
Jag tror att Folkpartiets världsbild både vad gäller svensk säkerhetspolitik och skolpolitik är resultatet av att partiledningen slarvat med broddarna i vinterhalkan!
Man har helt enkelt halkat och slagit huvudet i asfalten på Lidingöbron och förlorat förståndet!

"Köp broddar till Folkpartiet"

Känner mig som ett brunstigt sto inlåst i ett stall

Jag känner mig som ett brunstigt sto i inlåst i ett stall! Jag vill komma ut och förändra. Få människor att tänka utanför boxen, att släppa taget, våga prova något nytt. Men jag är bunden vid min spillta! Mentalt bunden! Det finns en sak som hindrar mig från att sopa banan med allt och alla! Rädsla! Ren djurisk rädsla!    Livet går ut på att vara politisk korrekt, att inte utmana det förgivettagna! Vad håller mig tillbaka? Vad hindrar mig från att förverkliga och göra det som  så många skulle vilja och några få skulle motsätta sig? Det skulle vara smärtsamt i början men sen skulle det bli bra! Det som hindrar mig är rädslan  min egen försörjning! Rädslan av att inte vara omtyckt, rädslan för att bli ställd på bar backe, rädslan för att skapa succe! Släpp rädslan du som vågar! Det skulle förändra världen på riktigt!

Var finns eleven i den här röran?

Kan inte låta bli att tänka att det står allt tydligare att skolan blivit en marknadsplats för allehanda digitala verktyg, "appar", programvaror med levnadslängd kortare än ett ögonblick. Ett gatlopp man aldrig kan vinna, det du köper är ute innan du packat upp det ur den flådiga pappkartongen. Till det här kopplas konsulter som gärna utger sig att vara skolvärldens yttersta elit men har inte alltför sällan har lika stor trovärdighet som hästhandlare. Lärarens roll i detta har blivit att hitta den fräckaste appen och vara piggast på twitterkontot, eller ve och fasa bli både rädd och lätt hysterisk för man fattar ingenting och då är det tur att det också finns inslag av "back to basic" som innebär ordning och reda, penna och papper att klamra sig fast vid. 

Var finns eleven i den här röran? Allt visar och tyder på att i lyckat lärande finns starka relationer, återkoppling och kommunikation, mellan lärare och elev, men också elever i mellan.Vi kan köpa hur många paddor som helst, vi kan hitta de bästa och fräckaste apparna, vi kan köpa dyra och vi kan köpa billiga, vi kan välja att ha tusen övningsböcker och miljoner pennor med tillhörande sudd. Vi kan twittra, nätverka, dela och "okonferera". Men vi måste sluta lämna våra elever ensamma, vi måste se dem och vi måste möta dem men fram för allt måste vi våga låta dem möta varandra. 

Den bästa läraren är inte den som hittat den fräckaste "appen". Den bästa lärare är den som tillsammans med sina elever kan göra magi av allt och inget.

Jobbar du med ungdomar och barn?

Tycker du att det är viktigt att man förstår den målgrupp som man jobbar med?

Tror du att det skett någon form av utveckling kring vad barn och unga gör idag jämfört med för 15 år sedan?

Enligt www.mediabarn.se gör unga människor idag följande aktiviteter på internet:

Vanligaste internetaktiviteter 12–16 år

Pojkar• Titta på filmklipp (85 %)
• Spela spel (64 %)
• Chatta (63 %)
• Umgås på sociala sajter (56 %)
• Göra läxor och skolarbeten (34 %)
• Streama, ladda ned filer (29 %)
• Söka information om annat än skolarbete (15 %)
• Mejla (14 %)

Flickor• Umgås på sociala sajter (79 %)
• Chatta (77 %)
• Titta på filmklipp (65 %)
• Göra läxor och skolarbeten (51 %)
• Läsa andras bloggar (46 %)
• Spela spel (32 %)
• Blogga (egen blogg) (22 %)
• Mejla (21 %)
• Streama, ladda ned filer (18 %)
• Söka information om annat än skolarbete (11 %)

Har du aldrig varit på Facebok eller annat socialt medie?

Har du aldrig använd en chatt?

Har du aldrig spelat ett riktigt datorspel?

Har du aldrig tittat på filmklipp eller besökt youtube?

Du borde skämmas i så fall...

Men hans mamma är ju lärare!

På lärarrummet i en skola i en medelstor svensk kommun alldeles nyss:

Matteläraren: "Gud vad Sofia är dålig, hon kommer aldrig att nå målen i matte!"

Klassföreståndaren: "hmmm, ok, hur tycker du att vi skall hjälpa henne?"

Matteläraren:"Tja jag ser verkligen inte att hon kommer hinna ikapp med tanke på hur mycket hon var borta från lektionerna förra månaden."

Klassföreståndaren: "Men frånvaron var ju på grund av att hon var ledig hur skulle hon jobba då?"

Matteläraren: "Hon skulle räkna de kapitel hon missat, ja jösses, otrevlig är hon också, och så svartklädd!"

Klassföreståndaren: "Svartklädd ja det är ju mode, men otrevlig...inte är hon det?"

Matteläraren: "Jag hon sprider ju inte glädje direkt, med allt svart under ögonen..."

Klassföreståndaren: "Men nu pratar vi ju om matten..."

Matteläraren: "Minns du hennes syster? Det var en trevlig flicka, guuud så söt, har du förresten haft möte med föräldrarna än, det måste ju göras något åt hur hon för sig och klär sig!"

Klassföreståndaren: "Jag skall ha det nästa vecka och behöver ju ha underlag och så..."

Matteläraren: "Jag skriver i pärmen som vanligt"

Klassföreståndaren: "fast det vore bra om du använde lärplattformen..."

Matteläraren: "Jag har inte tid med det..."

Klassföreståndaren: "Ok, sedan har vi problemet med att Per inte riktigt fungerar i skolan och har hamnat i mycket bråk på senaste tiden, har svårt att vara i våra strukturer och behöver en hel del stöttning för att orka hit på morgonen, vi skall ju ha EVK snart med har du något att ta med redan nu..."

Matteläraren: "Menar du Per Svensson?

Klassföreståndaren: "ja"

Matteläraren: "Men hans mamma är ju lärare"


Yrkesstatus är något man förtjänar inte något man får!